MENY
Välkommen till min blogg. Bloggen utan OCD-städade vardagsrum, kaffe latte och middag med bästa finaste. Inte för att det är något fel på det, utan för att det inte är mitt liv. Mitt liv har till en stor del bestått av ångest, depression, låg självkänsla och en jävla massa lögner om att allt är bra. Hittills har jag aldrig tagit tag i mina problem, jag har gått och väntat på att de ska ta slut av sig självt. Varje gång det kommer en bra period tänker jag "Jävlar, nu är det över! Det är NU det vänder!!" för att en vecka senare vakna upp och känna att jag bara inte kan resa mig ur sängen. Det går inte. Så börjar tankarna om att söka hjälp igen. Men det går inte heller. Att prata i telefon är ju jätteläskigt. Hur i helvete har ingen kommit på ett sätt att boka tid hos en psykolog via internet?? Jag kan ju knappast vara den enda som undviker att söka hjälp in i det sista, bara för att jag är livrädd för telefoner?
Det är ju dock inte det enda jag är rädd för. Jag är också rädd för att prata med vänner om detta. Och för min familj, herregud. Jag har alltid hållt väldigt mycket inom mig. Jag vet knappt hur man inleder en konversation utan att fälla en sarkastisk kommentar (kolla bara på andra meningen i detta inlägg, kan inte hålla mig borta). Jag kan inte vara seriös och berätta hur jag känner. Vet ni varför? Jo, för då kommer tårarna. Och det är det allra värsta jag vet att gråta inför folk. För när jag väl har börjat går det inte att sluta. Och då tror jag att folk ska tycka mindre om mig.
Vem vill vara vän med en psykiskt instabil ful-gråtande tjej? Någon?
0